Det här hände idag: Jag stod i kassakön i mataffären när någon plötsligt dök upp helt nära mig, alldeles intill. Han ställde sig tätt bakom mig och framför en kvinna med barnvagn.
Min reaktion blev genast att le stort och förväntansfullt medan jag försökte se vem denna vän var som skojade med mig. (Jag är lite översynt så han var suddig.) Min hjärna arbetade på högvarv för att få ihop mannens ansikte med ett minne men misslyckades. Fortfarande med ett leende undrade jag en aning förvirrat "Känner vi varandra?". Nej sa mannen och tittade oförstående och lite irriterat på mig. Strax därefter kom det. Budskapet från min kropp om fara. Min kropp sa mig att mannen var farlig. Galen. Den sa det inte så mycket för att han trängt sig i kön utan för att han stod mycket nära.
Kanske känner du till antropologen Edward Halls fyra zoner för människans revir?
Den intima zonen: 0 - 45 cm (Ex. Vänner och anhöriga.)
Den privata zonen: 0,45 - 1,2 m (Ex. Jobbarkompisar vi känner och tycker om.)
Den sociala zonen: 1,2 - 3,5 m (Ex. Vi frågar en främling om vägen.)
Den offentliga zonen: 3,5 m - inom synavstånd (Ex. Föreläsa inför riktigt stor publik.)
Man brukar säga att en förklaring till att vi reagerar med obehag om en person kliver oinbjuden allt för nära oss är att vårt intimaste revir, avsett endast för vänner och nära anhöriga (0 - 45 cm), invaderas. Det är en ganska stark krigsmetafor. Kan det verkligen passa med en sådan i ett sådant här sammanhang?
Inget hände med mannen i mataffären förutom att han blev ombedd att ställa sig i kön som alla andra. Han muttrade och svor. Inget farligt alltså. Men känslan av hot och fara som jag kände var där. Kanske var det så att min intima zon blivit invaderad?
- Gunlög
